I går åkte jag tunnelbana för första gången på länge och läste en av de dikter som publiceras för oss trafikanter som reser med SL, och den här fastnade jag lite extra för,
Ett ensamt barn, en flicka står i trädgården. Hon torkar snor på klänningen. Vill inte bli fotograferad. Vill bli sedd.
2 kommentarer:
Skitbra !!!!
You are a blogger!!!!
The best blogger in the world....
Min melodramatiske pappa, med sin bakgrund som "socialt arbetande skolvaktmästare", älskade det här pekoralet:
Vi spelte kula en dag, en småskolegrabb och jag.
Jag hade väl femtio, han hade fem. Vi spelte och han förlorade dem.
Då han snora till och gav mig en blick
och jag visslade överlägset och gick.
Jag ångra mig då jag kom till min port
jag tyckte det var nåt fult jag hade gjort
å jag gnodde tillbaka men ingenstans
kunde någon säga var grabben fanns
Jag ångrar det än, när jag ser dem spela kula igen
men man kan inte ändra det fula man gjort man kan inte ge kulor igen
att trösta barn som stelnat till män
Den du!!!
Skicka en kommentar